Alla rubrikens ingredienser fanns i nyheterna och dagstidningarna under vår tre månader långa seglats genom Indonesien. Ingressen är dock skriven för att väcka uppmärksamhet - själva var vi lyckligt omedvetna om händelserna, åtminstone i början.

Det var en fascinerande resa. De första två-tre veckorna från Darwin och genom Banda sjön var vindarna rätt hårda och sjön grov, men i allmänhet var det fart- och fröjdfylld segling. Östra Indonesien är en pärla, helt bortom världens vimmel och sällan besökt av segelbåtar från andra länder. Det fick vi belägg för genom det varma bemötandet i alla byar, särskilt av de överallt närvarande barnaskarorna. Ibland kände man sig som råttfångaren från Hameln när vi tågade genom byn med hundratalet skrattande och sjungande barn i släptåg, ofta med byns lärare som ciceron.

Därefter hade vi för det mesta bleke och det var plåtgenuan som jobbade. Vädret var strålande blå himmel och spegelblankt hav, så kallat söndagsväder, varje dag. Under tre månader, tills vi närmade oss Singapore, regnade det inte en gång. Temperaturen var förvånansvärt sval, åtminstone på nätterna - i motsats till all förhandsinformation. Den verkliga hettan skulle komma först norr om Ekvatorn, i Malesien.

Indonesien har som känt världens största muslimbefolkning, över 200 miljoner, vilket utgör knappt 90 % av populationen. På mången ankringsplats blev vi uppväckta vid tretiden på morgonen av att Muezzins röst ur minareternas högtalare kallade på de troende. På de flesta orterna levde dock moskéerna, kyrkorna och hindutemplen i fridful grannsämja och på de östra öarna var en del byar helt kristna. Bali är en kuriositet eftersom dess befolkning till över 90 % är hindu, även om muslimerna också där var ljudligast.

Clicka på karta och bild för förstoring.

Banda sjön, Sydkinesiska sjön och Malacka sundet var kanske fram till 1990 talet de kändaste piratområden (med undantag för Karibiens sjörövare i tiderna). Vår färd gick igenom dem alla. Yrkespiraterna håller dock numera till i haven utanför Somaliens kust och vi fick vara helt i fred. Dessa traditionella kaparområden anses för närvarande vara helt säkra, vilket dock inte hindrar att seglare kan bli utsatta för räder av typ ”tillfället gör tjuven”. Sålunda gick det i mars detta år riktigt illa för ett engelskt par på 44 fot långa ketchen Mr. Bean. Tre burmesiska fiskare äntrade segelbåten mitt i natten på en öde ankringsplats i södra Thailand, bara ca 30 sjömil från Langkawi i Malesien, där jag nu skriver denna rapport. Inkräktarna slog ihjäl mannen med en hammare och dumpade liket överbord, hustrun hölls fången medan rövarna höll party resten av natten.

Efteråt berättade gärningsmännen, vilka alla är under 20 år gamla, att de arbetat i slavlika förhållanden på en thailändsk fiskebåt, varifrån de rymt och därefter hållit till på en öde ö, utan mat och dryck. Olyckligtvis för seglarparet på Mr. Bean, som inget ont anande droppade ankaret i närheten tre dagar senare. (Källa: SEA Yachting)

Alla vi talar med är överens, att händelsen med Mr. Bean är ett undantag. Det man här i allmänhet mest bekymrar sig över är de rikliga åskvädren och risken att bli träffad av blixten. Emellertid finns det förvisso mycket fattigdom i denna del av världen och om man har otur kan omständigheterna i undantagsfall resultera i att någon fångstlös fiskare inte kan motstå den frestelse som synen av en försvarslös västerländsk segelbåt frammanar, med sina enligt hans måttstock till synes enorma rikedomar.

Föremål för piraterna på Afrikas ostkust är som känt ingalunda stackars små seglare, utan enorma tankers och kontainerfartyg, för vilka kidnapparna kräver lösensummor på hundratals miljoner dollar. Enligt senaste uppgifter var antalet attacker mellan januari och september i år uppe i 147 jämfört med 63 under samma period år 2008.

Segelbåtar duger utan tvivel också som byte om de råkar hamna emellan. För bara nån vecka sedan nåddes vi av nyheter att den brittiska båten Lynn Rival på väg från Seychellerna till Tanzanien skulle ha kidnappats.

EU, USA och andra makter har numera ökat närvaron av krigsfartyg i strävan att stäva utvecklingen utanför Somalien, men området är omfångsrikt och åtminstone ännu syns det inte ha haft någon positiv inverkan. Tvärtom verkar det som om patrulleringen skulle ha resulterat i att piratområdet utvidgas och att t.o.m. regionen kring Seychellerna nu är osäker. Detta är dåliga nyheter för oss på Scorpio, eftersom vår plan varit att segla vidare bl.a. via Seychellerna och sedan söderut mot Sydafrika, på in eller utsidan om Madagaskar. Nu får vi ta oss en tankeställare i den frågan, men det verkar i skrivande stund, som om vi - oberoende av pirathistorierna - skulle vara i beråd, att ta oss ett extra år i Thailand och Malesien. Vi har därför gott om tid för beslut ännu. Och kanske piraterna flyttar tillbaka till Malacka sundet, nu när vi lämnat det bakom oss?

Sumatra är som en supermarket för geologiska katastrofer, har någon träffande sagt. Under ett par månader på vägen från Banda sjön till Malacka såg vi aktiva, rökpuffande vulkaner så gott som dagligen och risken för jordbävningar är uppenbarligen ett faktum, som gemene indonesier ständigt måste leva med.

Färden genom Indonesien har varit en av våra tjusigaste upplevelser, vilket till stor del säkert beror på att vi hade möjligheten att uppleva trakter som i praktiken går att nå endast på egen köl. Vi blev alltid hjärtligt bemötta, kände oss aldrig hotade, hade aldrig problem med korrumperade myndigheter. De finaste stunderna upplevde vi i avlägsna trakter på de östra kryddöarna där kryddorna fortfarande ligger på tork på dukar utanför så gott som varje hus. Ödlorna på Komodo och Rinca var en av höjdpunkterna liksom även hela Bali, trots turismen (som dock i det skedet beredde en välkommen omväxling). En av de absoluta topparna var resan på en klotok flodbåt in i Borneos djungel för att hälsa på våra kusiner orangutangerna i det fria.